Under lång tid har Virån gått under namnet Wirboån, åtminstone hos lokalbefolkningen, eftersom gården var så stor och hade så stor betydelse i trakten. Rätten till ån, både vad gäller fiske och framför allt kraftutnyttjande, har hört till Virbo, men dispyter kring detta har förekommit.
I Häradsrätten slogs fast vid två förhandlingar 1618 och 1619 att rätten till ån hör till Virbo och Tuna, och bonden i Stensjö by tvingades riva en nyuppförd kvarn. Anledningen var att:
“en karll hafver varit funnen döder och ihiällslagen mitt upå Wirebroo, och efter almogen uthi Stranda härad förvägrade sig och ville intett uttgifva mordguldh för samma karll, så afstodho the på then tijdh medh Wireåå". Det var tydligen så att alla tvingades plikta med två öre i mordgäld, och de som vägrade fråntogs rätten att nyttja Virån!
Även på mitten av 1800-talet tvistades om nyttjanderätten; skogsbönderna i inlandet processade för att få flotta timmer i ån, "få kungsådra i ån", men efter en flerårig rättegång förkastades deras anspråk.
Vid nedre delen av ån har i stället kunnat uppföras flera kvarnar, sågverk och "knipphammare" (motsvaras av mindre mekanisk verkstad). På senare tid uppfördes Svenska Syrgasfabriken 1910, och gården försågs med elektricitet via en likströmsgenerator 1917.
