Det kom ett brev från en tidigare Virbo-bo…
Av Agneta Nordenskjöld
Lite om Virbo, Virbo skola och Dragskär
Min farmor, Elisabeth Engström, bodde på Lindnäs.
När farmor var 11 år träffade hon min farfar vid en familjesammankomst.
Farfar, Bertil Nordenskjöld, var då 21 år och bodde på Virbo. Det var
första gången de sågs. Farmor spelade piano för alla den kvällen, mindes
hon. Hon var väldigt skicklig på att spela piano och spelade barnvisor
för mig på flygeln på Virbo senare.
När farmor var 17 år förlovade hon sig hemligt med
farfar. Hon sa själv att det var hemlig förlovning – hon var ju så ung –
men ringen hon fick var nog svår att hålla hemlig. Den fick jag ärva
efter farmor och den är oerhört vacker i guld med odlad pärla i mitten
och briljanter runt om.
Farfar och farmor gifte sig 1908. Farmor var då 21 år. De fick två söner, Karl-Erik och Hans. Karl-Erik gick tragiskt bort i samband med en operation, endast 42 år gammal. Min pappa, Hans, föddes 1918 och lever fortfarande, nu 91 år gammal.
Hans och Karl-Erik växte upp på Virbo. Karl-Erik gifte sig med Saga, men de fick inga barn. När farbror Karl-Erik gick bort flyttade Saga till Kalmar. Hon är död sedan många år.
Pappa träffade min mamma, Britt-Marie Ferm-Hellsing, i Stockholm hos gemensamma vänner. Pappa och mamma bodde hos farmor och farfar på Virbo sina första år som gifta. Jag bodde där mina första levnadsår och jag var bara tre år gammal när farfar gick bort. När farbror Karl-Erik gick bort ett par år därefter sålde farmor Virbo och flyttade till Stockholm, till en lägenhet som ägdes av Gunilla Nordenskjöld på Fårbo. Gunilla arbetade och bodde utomlands under många år och farmor kom att ha sitt vinterboende i Stockholm ända fram till sin död 1980.
Från de få tidiga år jag bodde på Virbo har jag förvånansvärt många minnen. Jag kommer nästan exakt ihåg hur Virbo såg ut och alla de rum som fanns där. Jag bodde i barnkammaren som låg intill farmors och farfars sängkammare på övre våningen. Jag kommer också ihåg lusthuset, trädgården och tvätthuset nere vid ån. Liksom bron över till ”farbror Per”. På andra sidan bron bodde alltså Per Jönsson som tidigare var trädgårdsmästare på Virbo, med sin familj. Lite längre ut i ”Villan” bodde då familjen Sandels, som var goda vänner till min farmor och farfar. Döttrarna hette Marianne och Ulla. Ulla gifte sig senare och tog över ”Villan” med sin familj.
Jag kommer ihåg hur jag satt på farfars axlar som liten och han bar mig genom trädgården ner mot Virbofjärden och pratade om får. När farfar gick bort var jag så ledsen och trodde att han inte orkat med att ha mig på sina axlar. Tror jag berättade det för farmor och hon sagt det till mig sedan. Farfar fick hjärnblödning och kunde inte kommunicera med farmor alls. Det gick rätt fort ändå innan han fick sluta, tror jag. Farmor har berättat för mig att det var oerhört plågsamt att se hur farfar ville prata och berätta, men inte kunde göra det. Jag tror de förstod varandra ändå på något sätt.
Ett annat minne jag har från Virbo är hur jag blev stel av skräck när ett ”reaplan” strök över hustaket. Det måste ha varit alldeles i ”reaplanens” barndom – ett fruktansvärt dån.
Jag kommer också ihåg att farbror Karl-Erik hittat två huggormar vid stenarna intill tvätthuset och gick för att ta bort dem därifrån.
Farbror Karl-Erik gav mig smisk och låste in mig en stund i jungfrukammaren när jag varit elak mot en liten kille som bodde i huset intill ena fatburen på Virbo. Tallbacka hette de. Killen hette Penno och hans äldre syster hete Adele. De hade en yngre syster, Kristens, som var i min ålder. Vi lekte tillsammans.
Farmor varnade mig alltid för ”näcken” i ån, så att jag skulle hålla mig mitt på (trä-)bron över till farbror Per när vi gick för att handla blommor eller grönsaker där.
När det ordnades middag på Virbo fick jag ”vänta på lillturen” och sitta vid ett eget bort intill de vuxnas. Ibland var det stora middagar. När jag döptes i september 47, till exempel, var det nog många på middag. Men då kunde jag nog inte sitta ännu.. Jag hade sju (!) faddrar. Det var Elsa Meurling, Cyrus af Ekenstam, och fem till, som jag just nu inte minns hela namnen på. Det var populärt att ha många faddrar på den tiden.
När jag var bara tre veckor gammal åkte mamma, pappa och jag ångbåt till Oskarshamn från Stockholm. Vi var då skrivna i Uppsala.
När farmor och farfar flyttade till ”landet” på somrarna åkte de till Furön med hela sitt hushåll(!). Det var deras sommarställe. Furön var i släktens ägo – liksom Blå Jungfrun var innan den såldes till Krüger.
Jag vet också att pappa tyckte mycket om att segla och att han kryssade mellan kobbar och skär här nere en hel del. (Jag har själv ett stort intresse av att åka båt och att vara ute på havet. Dock har min man och jag ingen segelbåt, men en motorbåt som vi navigerat ända upp till Stockholm och ner till Blekinge skärgård och förstås mycket häromkring. En tur med lilla båten in i Virbokanalen varje sommar är ett måste...)
Jag har en bild på hur jag sitter i en båt på väg till Blå Jungfrun tillsammans med farfar, farmor, pappa och mamma.
Och så kommer jag ju ihåg hur farmor spelade Borgmästar Munte och många andra barnvisor på flygeln och hur hennes fingrar flög över tangenterna. Hon spelade och sjöng mycket med mig. Det var alltid underbart att vara med farmor.
När jag var fyra år skilde sig mamma och pappa. Pappa hade börjat studera geologi i Malmberget, och det var långt bort från oss på Virbo. Mamma bodde kvar på Virbo tills det såldes och vi flyttade till Stockholm, precis som farmor gjorde. Vi kom att bo i Bromma, där jag växte upp med min mamma och min syster och många, många söndagsmiddagar hos farmor i Hägersten.
När jag gifte mig med Thomas (Narfström) 1973 flyttade vi till Skövde och arbete på Volvo, där vi bildade familj och har bott i många år. (Först i år har vi slutat arbeta och bygger ut vår sommarbostad, Jakobsören, Dragskär, till permanentboende.)
Jag har tillbringat alla mina sommarlov tillsammans med farmor i en liten stuga på Dragskär. Till att börja med var det så att min farmor tog med mig över sommaren för att jag inte skulle. behöva vara kvar i Stockholm. Senare, när farmor blev äldre, var det nog mer så att min syster och jag tillbringade tid med farmor i stugan och turades om att bo med henne för att hon skulle kunna var här nere på den plats hon älskade. Många kvällar somnade jag i stugan till de lågmälda rösterna mellan min farmor och hugade tomtspekulanter. Hon var en stark kvinna som visste vad hon ville, och hon har varit min starkaste förebild genom åren, vid sidan av min mamma. Jag försökte ge farmor all min kärlek så länge hon levde.
Mamma arbetade under min uppväxt heltid som modetecknare och illustratör. Min syster var då ”sommarbarn” i Virbo skola, där vår farbror och pappa gått i skolan tillsammans på 20-talet. Jag var också där periodvis och min syster och jag pendlade lite mellan boende i Virbo skola och hos farmor på Dragskär. Jag hade två bästa kompisar på Dragskär och vi hade mycket kul ihop genom åren. I Virbo skola bodde tant Karin och farbror Uno (Nilsson). Karin hade arbetat i hushållet på Virbo tidigare. Karin och Uno hade inga egna barn, men ville gärna ha sommarbarn. Lene som var lite äldre än jag var redan sommarbarn hos dem när de började ta hand om min syster och mig.
Från Virbo skola finns förstås också många sommarminnen, bl a hur öppnade grinden för bilar som passerade och fick grindslant. Kassan kunde bli rätt stor på en sommar. Även när det inte gick boskap där kunde ibland vi stänga grinden.. och få grindslant.
Jag lärde mig också väva i skolsalen i Virbo skola. Vi barn sov på övervåningen och fönsterhaken var fastsurrad eftersom min syster både pratade och gick i sömnen.. Vi var nere vid ån och skrubbade mattor tillsammans med tant Karin, och hon bakade härligt goda bullar.
Vi flickor cyklade till handelsboden Karins syster Stina hade i Virsjödal för att proviantera.
Farbror Uno jobbade på åkrarna och hässjade hö bl a och han var alltid alldeles kritvit under sin bruna basker och sina skjortärmar. En mycket snäll man. Och han körde sin lilla bil oerhört sakta. Det gick knappt framåt.. De åkte på missionsgudstjänster i det fria och vi barn fick lov att klä oss snyggt och följa med. Vi gick varje dag (d v s alla dagar jag inte var hos farmor var jag med) och hämtade mjölk i Norrahorva, en bit från skolan, hos tant Rut och farbror Nils (?). Vi klappade kalvarna och åt ostkaka. När tant Rut bjöd in till kalas hade hon ostkaka och mängder av hembakade kakor. Det man inte orkade äta upp tog man med hem i små påsar som låg framme.
Vi cyklade till ån vid Virkvarn och badade (nära ”Nybygget” – så hette det då, på 50-talet. Ligger precis vid vägen till höger när man kommer in från E22). Att simma hade jag lärt mig tidigare längre ned i ån nedanför vattenfallet, där jag också fick vara med och fiska kräftor.
Det är en stor lycka för mig att fortfarande kunna vara på Dragskär och att våra barn också har tillbringat sina sommarlov här. Nu har vi tre barnbarn som älskar att vara på Dragskär och alla är här så mycket det bara går. Min syster och jag är fortfarande ägare till Dragskär 1:5, som är det allra sista av släktens tidigare mycket stora fastighet.
Hälsningar
Agneta Nordenskjöld
Tack Agneta för breven!
Finns det fler tidigare Virbo-bor
som vill dela med sig av sina minnen
får ni mer än gärna höra av er!
